Steg för förändring 1/4 – Att se

I denna, och i ytterligare tre bloggtexter, kommer vi att introducera en fyra-stegsmodell som vi utvecklat på Ekvalita och som vi kallar ”Steg för förändring”. 

Steg för förändring lyfter upp vad som behövs för att skapa förutsättningar för en konkret förändring i ett jämställdhet och likabehandlingsarbete. Steg för förändring kan också fungera som en checklista för dig att kolla av var ni är i processen, såsom var ledningen, mellanchefer, medarbetare, eller organisationens medlemmar befinner sig och vilken typ av insatser som behöver sättas in.

För att tydligare konkretisera dessa fyra steg kommer vi att använda #metoo och #dammenbrister som exempel om vi vill skapa förändring, men också om vad det lönar sig att tänka på för organisationer som vill leva upp till de krav som uppropet ställer.

Första steget kallar vi för Att se.

Att se handlar om vikten av att synliggöra en viss ojämlikhet. Vi kan nämligen inte ta förgivet att alla faktiskt ser eller sett denna orättvisa. Detta synliggörande kan göras genom statistik, lyfta forskning, olika case, berättelser eller röster som beskriver effekterna av denna ojämlikhet.

Så vad betyder detta då vi tittar på #metoo och #dammenbrister? Det har funnits statistik och forskning kring olika typer av sexualiserat våld såsom våldtäkt, sexuella trakasserier eller övergrepp mot barn. Det finns statliga program för att stoppa sexuella trakasserier i skolan, det finns förbud mot sexuella trakasserier i lagen som gäller alla arbetsplatser, vi har sett kampanjer av Kvinnolinjen som synliggör kvinnors berättelser om våld i nära relationer och våldtäkter på festivaler har uppmärksammats och diskuterats. Men vi har också sett rapportering och kommentarer av orättvisa domstolsbeslut kring sexualiserat våld och våldtäkt, att det finns ett stort mörkertal och att ord kan stå mot ord.

Vad är det då som vi inte tidigare sett, som #metoo och #dammenbrister hjälpt oss att se? De uppmärksammade olika fallen i både USA och i Sverige i kombination med det stora antalet anonyma vittnesmålen från Svenskfinland har kanske hjälpt oss att på ett nytt sätt se omfattningen av problemet. Både det att  ”Det är kanske inte är alla män, men det är nästan alla kvinnor” som någon skrev samt att det börjar då vi är små och fortsätter både privat och professionellt. Det sexuella våldets konstanta närvaro i många kvinnors liv har avslöjat ett strukturellt problem som statistik inte tidigare kunnat förmå oss att se. Nu har siffrorna blivit konkreta situationer. Nu har vi en kritisk massa som ser oss själva och denna fruktansvärda orättvisa, att drabbas bara för att du är flicka eller kvinna. Detta är första steget till förändring.

Det som nu krävs av oss, olika institutioner, organisationer men också privatpersoner är att vi (in)ser att det sker även hos oss och att jag är kanske en del av problemet, men därmed också en del av lösningen.
En del organisationer väljer nu att genomföra interna enkäter för att ringa in, hur sexuella trakasserier tar sig uttryck i just vår organisation, andra väljer att damma av sin jämställdhets- och likabehandlingsplan för att titta över sina formuleringar och rutiner för att hur vi lyfter upp nolltolerans, hur vi förebygger, ingriper och driver fall av sexuella trakasserier och andra kränkningar. Andra tar möjligheten att lägga in en högre växel i arbetet, genom att ge plats för diskussioner, öka kunskapen om gränsdragningen mellan respektfullt och icke-respektfullt beteende, medan andra nu tar tillfälle i akt att föra upp tematiken på agendan och diskutera hur dessa frågor kan bli en del av andra diskussioner om inkluderande praktiker på arbetsplatsen. Någon bjuder in till killmiddag för att diskutera med vänner och andra intresserade hur manlighet förhåller sig till våld och sexualisering, någon annan tar aktivt upp frågan i möte med vänner och bekanta – delar erfarenheter, hänvisar till uppropets alla berättelser och reflekterar över hur det ser ut både privat och professionellt i varandras liv.

Vi kommer att möta de som inte vill se, som väljer att titta bort av olika orsaker tex. att det kommer för nära, en inte orkar just nu eller inte kan acceptera att världen och min närmiljö ser ut så här. Det är viktigt att få alla med, men alla är inte redo. Att driva förändringar som på något sätt är kopplade till kön eller andra diskrimineringsgrunder har alltid möts av ett skränigt motstånd, eftersom dessa förändringar petar i vår grundläggande syn på världen och oss själva. Men verklig förändring kräver att vi alla stiger ur våra bekvämlighetszoner, förändring ska kännas och ju djupare det det känns - desto större möjlighet till djupgående förändringar.

Att se och våga se de ojämlikheter som finns är det första steget i processen att skapa förändring.

Detta blogginlägg är del ett av fyra om hur vi på Ekvalita kvalitetssäkrar förutsättningarna för förändring med vår modell ”Fyra steg för förändring”.

 

Dagen efter #dammenbrister

Igår brast dammen och 800 vittnesmål om trakasserier, övergrepp och våld pulserade och fortsätter att pulsera in i våra datorer, telefoner och plattor.

Igår var det fest. "Revolutionsfest" skrev någon i den, inte så längre, hemliga Facebookgruppen med 20 000 finlandssvenska kvinnor.  Äntligen vågar vi berätta utan skam, eller bara lyssna, ställa oss sida vid sida och kräva förändring. Från detta går det inte att vända tillbaka. Det är ett paradigmskifte som sker.

”Tänk Malin, att vi faktiskt får vara med om detta, att se det hända” sa min svenska kollega Johanna Lundin, då hon fick höra om att det även finns ett finlandssvenskt upprop. Hon har jobbat lika länge med jämställdhet och likabehandling som Ekvalita existerat, men i Equalate. Vi vet därför båda, hur stort detta är. Nu finns det en chans att vi tar ett mycket större steg mot ett mer inkluderande samhälle, än vad vi på mycket länge gjort. Detta har potential bli något i stil med kvoteringslagen och rösträtten.

Men det gäller att förvalta processen väl. Och vi behöver vara medvetna om de röster som inte hörs. Inte ens nu. Hur skapar vi en förändring för alla, där även olika könsidentiteter och könsuttryck ryms med, personer med funktionsnedsättningar, olika etniciteter och nationaliteter, religioner, sexualiteter och språk. För statistiken talar tydligt att rösten hos minoriteterna i minoriteterna, även i ankdammen, är de som hörs minst, samtidigt som de möter många förtryck samtidigt. Ingen är fri förrän alla är fria.

För att vi ska lyckas behöver vi därför lägga in en högre växel. För oss på Ekvalita betyder det att vi valt att starta en blogg idag. På bloggen vill vi dela med oss av det vi lärt oss, sett och förstått av att arbeta med er, våra kunder. Att samtala mer er, våra samarbetspartners. Och influeras av er, som är en stark röst för förändring på ert arbete, i ert privatliv eller i offentligheten. Men också det vi lärt oss av er som varit tysta, er som bjudit på motstånd,  ni som gett upp eller ni vars röst inte fått utrymme.
Vi vill dela med oss av våra erfarenheter från vårt arbete, peppa er som vill jobba eller redan jobbar med dessa frågor och bidra i högre grad med en samtidsanalys av olika fenomen i samhällsdebatten. Bloggen kommer inte bara att vara på svenska, utan flerspråkig, inte bara textbaserad, utan också bestå av video- och audiomaterial. Det kommer inte bara att vara vår röst, utan vi vill bjuda in kolleger, kunder och samarbetspartner till en bredare dialog kring hur vi ska komma vidare i detta arbete på många plan. Vi vill bidra till att inkludera flera och lära oss mer under processen.

Idag, ”dagen efter” att #dammenbrister kan vi konstatera att jo, det händer faktiskt nu. Alla de samtal och e-post som vi på Ekvalita fick igår och som fortsätter att strömma in idag, av de som vill göra förändring, men behöver hjälp på traven. Det är också för er vi startar bloggen.