Steg för förändring 1/4 – Att se

I denna, och i ytterligare tre bloggtexter, kommer vi att introducera en fyra-stegsmodell som vi utvecklat på Ekvalita och som vi kallar ”Steg för förändring”. 

Steg för förändring lyfter upp vad som behövs för att skapa förutsättningar för en konkret förändring i ett jämställdhet och likabehandlingsarbete. Steg för förändring kan också fungera som en checklista för dig att kolla av var ni är i processen, såsom var ledningen, mellanchefer, medarbetare, eller organisationens medlemmar befinner sig och vilken typ av insatser som behöver sättas in.

För att tydligare konkretisera dessa fyra steg kommer vi att använda #metoo och #dammenbrister som exempel om vi vill skapa förändring, men också om vad det lönar sig att tänka på för organisationer som vill leva upp till de krav som uppropet ställer.

Första steget kallar vi för Att se.

Att se handlar om vikten av att synliggöra en viss ojämlikhet. Vi kan nämligen inte ta förgivet att alla faktiskt ser eller sett denna orättvisa. Detta synliggörande kan göras genom statistik, lyfta forskning, olika case, berättelser eller röster som beskriver effekterna av denna ojämlikhet.

Så vad betyder detta då vi tittar på #metoo och #dammenbrister? Det har funnits statistik och forskning kring olika typer av sexualiserat våld såsom våldtäkt, sexuella trakasserier eller övergrepp mot barn. Det finns statliga program för att stoppa sexuella trakasserier i skolan, det finns förbud mot sexuella trakasserier i lagen som gäller alla arbetsplatser, vi har sett kampanjer av Kvinnolinjen som synliggör kvinnors berättelser om våld i nära relationer och våldtäkter på festivaler har uppmärksammats och diskuterats. Men vi har också sett rapportering och kommentarer av orättvisa domstolsbeslut kring sexualiserat våld och våldtäkt, att det finns ett stort mörkertal och att ord kan stå mot ord.

Vad är det då som vi inte tidigare sett, som #metoo och #dammenbrister hjälpt oss att se? De uppmärksammade olika fallen i både USA och i Sverige i kombination med det stora antalet anonyma vittnesmålen från Svenskfinland har kanske hjälpt oss att på ett nytt sätt se omfattningen av problemet. Både det att  ”Det är kanske inte är alla män, men det är nästan alla kvinnor” som någon skrev samt att det börjar då vi är små och fortsätter både privat och professionellt. Det sexuella våldets konstanta närvaro i många kvinnors liv har avslöjat ett strukturellt problem som statistik inte tidigare kunnat förmå oss att se. Nu har siffrorna blivit konkreta situationer. Nu har vi en kritisk massa som ser oss själva och denna fruktansvärda orättvisa, att drabbas bara för att du är flicka eller kvinna. Detta är första steget till förändring.

Det som nu krävs av oss, olika institutioner, organisationer men också privatpersoner är att vi (in)ser att det sker även hos oss och att jag är kanske en del av problemet, men därmed också en del av lösningen.
En del organisationer väljer nu att genomföra interna enkäter för att ringa in, hur sexuella trakasserier tar sig uttryck i just vår organisation, andra väljer att damma av sin jämställdhets- och likabehandlingsplan för att titta över sina formuleringar och rutiner för att hur vi lyfter upp nolltolerans, hur vi förebygger, ingriper och driver fall av sexuella trakasserier och andra kränkningar. Andra tar möjligheten att lägga in en högre växel i arbetet, genom att ge plats för diskussioner, öka kunskapen om gränsdragningen mellan respektfullt och icke-respektfullt beteende, medan andra nu tar tillfälle i akt att föra upp tematiken på agendan och diskutera hur dessa frågor kan bli en del av andra diskussioner om inkluderande praktiker på arbetsplatsen. Någon bjuder in till killmiddag för att diskutera med vänner och andra intresserade hur manlighet förhåller sig till våld och sexualisering, någon annan tar aktivt upp frågan i möte med vänner och bekanta – delar erfarenheter, hänvisar till uppropets alla berättelser och reflekterar över hur det ser ut både privat och professionellt i varandras liv.

Vi kommer att möta de som inte vill se, som väljer att titta bort av olika orsaker tex. att det kommer för nära, en inte orkar just nu eller inte kan acceptera att världen och min närmiljö ser ut så här. Det är viktigt att få alla med, men alla är inte redo. Att driva förändringar som på något sätt är kopplade till kön eller andra diskrimineringsgrunder har alltid möts av ett skränigt motstånd, eftersom dessa förändringar petar i vår grundläggande syn på världen och oss själva. Men verklig förändring kräver att vi alla stiger ur våra bekvämlighetszoner, förändring ska kännas och ju djupare det det känns - desto större möjlighet till djupgående förändringar.

Att se och våga se de ojämlikheter som finns är det första steget i processen att skapa förändring.

Detta blogginlägg är del ett av fyra om hur vi på Ekvalita kvalitetssäkrar förutsättningarna för förändring med vår modell ”Fyra steg för förändring”.